Morgan Kall

Jag får ha lite självdistans i alla fall. Det är inte mitt motto, men väl en mening man kan använda när man inte har ett perfekt liv. Jag har ingen motorbåt för 18 miljoner, inget reklamkontrakt och inga groupies som flockas runt mig som eldflugor runt en brasa. 
   Men det är också att man undrar när man ser ett par tjejer i 19-årsåldern går hand i hand nerför gatan. Är det riktig kärlek, eller vill de baral visa världen att "här är vi, lika tajta som Thelma & Louise"? Jag vågar inte tippa.
   En annan sak jag undrar är när jag ser en tjej i 16-årsåldern i tjock, fluffig jacka, en kort kjol, med ingenting under förutom ett par långa strumpor upp till knäna (och troligtvis ett par trosor), gåendes nerför samma gata med ett par gigantiska solbrillor. "Ja okej, det är kallt, men soler skiner ju, så det måste ju vara varmt, och min idol är ju Lindsey Lohan".
Hon kanske inte har några trosor på sig i alla fall?
   Och så går jag ner för samma gata, med orange skägg och ovårdat hår, och det går inte att undra vad just samma människor tänker om mig: "Vilka är hans föräldrar, Tintin och Bob Dylan?".
Så. Man får ha lite självdistans i alla fall.

Det skulle bli en helg med musik, dans och polare. Två dagar i rad! Men men, det är något fel på mina nya skor, någon makt som gör att det inte går att gå ut på krogen. Förra helgen var det Jone som inte mådde 100%, igår var det jag. Låt mig bortförklara mig.
Det började bra. Jag drack två öl hemma och tittade på några Vänner-avsnitt, tog tåget med Jone till E-tuna och hamnade på Nybron, där vi käkade och drack lite vin. Efter det blev det en cider. Efter det gick vi till Pontus och drack lite groggar. Efter det orkade jag inte dricka mer.
Så. Den hemska blandningen öl, vin, cider och grogg gjorde att min mage tog smällen. Utmattad och tömd la jag mig på Pontus säng och hade svårt att hålla ögonen öppna. Jag sov där. Två timmar senare kom pojkarna hem från krogen. När jag vaknade sov Jone bredvid mig, Pontus i sin säng tillsammans med Simon och Robin i garderoben för att "det är varmast därinne". Tror aldrig jag har vaknat upp med en kille bredvid mig någon gång.

Ikväll blir det andra bullar. Jag har skippat groggen och köpt lite cider istället, för ikväll SKA jag ut!
Nu blir det Lost, en baguette och senare lite hockey-bockey med laget, innan Roos står för käket.
Och skorna? Jag ger de en chans till.

I'm back!
Och luktar inte bajs, inte vad jag tror i alla fall. Jag kanske har vant mig vid ödören.
Hur var det då? Jo, det var helt enkelt...(jag tänkte mig en ordvits, men det skulle vara för förutsägbart, så jag skiter i det. Fan, det kom en i alla fall.) Vi fick reda på hur allt som man slänger i toaletten blir till drickvatten. Väldigt inspirerande. Tänk er nästa gång när ni dricker ett glas kallt, gott vatten.
Nu ska jag hem och läsa lite teknik. Jag får se om jag hinner med lite yoga. Jag ringer annars.

Blir det dubbeln i helgen, boys?

Jag vet inte riktigt vad som hänt med undervisningen, men oftast är det faktiskt, jo FAKTISKT, rätt kul att gå i skolan. Som igår. Vi var på Faktorimuseét i Eskilstuna, det är som Tom-Tits med större och mer avancerade grejer. Där fick vi gjuta (en kapsylöppnare), göra papper (av peppersgegga), trycka eget på papper (Ante the man...) och framförallt: Smida. Ni vet, när man stoppar in en metallstång i 1700 graders ugn och bankar på den med en slägga. Det var otroligt kul, ni måste testa. Man känner sig som en sån där hårig, svettig man på medeltiden som smider svärd. Väldigt manligt. Beröm av läraren fick jag också, när han sa att det var tråkigt att jag var med, då han inte kan skälla på mig för att jag inte gjorde fel.

Idag åker vi till Västerås för att se hur det fungerar i reningsverket. Hur det slutar kan jag berätta sen. När jag kommer hem och luktar bajs.

XOXO

Denna uppdatering är till dig Simon. Du missade ganska mycket, men nästan ingenting.
Kvällen började bra med kortspel, cider och musik. Vi snackade och var glada. Sen började Jone...
Han var kaxig, dryg och väldigt full. Kallade folk för saker, svepte lite tequila och ramlade in i Emmas spegel. Jag kunde inte låta honom följa med ut, så jag ringde hans morsa så hon fick komma och hämta oss. Väl ute ramlade han omkull på gatan och jag fick lyfta bort honom flera gånger. Han tappade troligen sin mobil också i sina fall.

Så det var väl ingen jättelyckad kväll. Han kommer inte ihåg någonting av igår och det kanske är bra.
Jag gav honom uppdateringen nyss, och han skämdes. Det kommer nog en ursäkt på hans blogg.
Håll utkik.

Pappa är stressad. Svär i varje mening: "Var fan la vi dem de?", "Va i helvete, det funkar ju inte i alla fall!", "K*K!". Nej okej, det sista skrek han inte, men det är ganska mycket svordomar. Jag tror han får borsta tänderna lite extra ikväll. Min journalistpolares morsa frågade oss i måndags om vi ville lira på deras avslutningsfest (vet inte riktigt vad det är som avslutas), och jag blev ganska glad. Jag behövde pengarna.

Såg ni: jag BEHÖVDE pengarna. Inte längre dock. Idag fick jag mitt studiemedel. 9 lax. Jag skrattade lite för mig själv och åt en pizza för att fira, en stark pizza med jalapeños och tacokrydda. Det var olidligt starkt men gott.
Nu bär det snart iväg i alla fall. Jag finns inte på yogan, om nån undrar, för snart ska spelas lite Cat Stevens, Beatles, Lasse Winnerbäck och Brett Dennen. Och "When a man loves a woman" som är pappas val.
Det är ju trots allt alla hjärtans dag.

Lost-producenten J.J Abrams är väl känd för att hålla tv-tittarna nyfikna. När nya "Cloverfield" först blev lanserad hette den enbart "Untitled J.J Abrams Project". När sedan titeln släpptes, kom också postern, där Frihetsgudinnan står utan huvud.



All hemlighetsmakeri gjorde att denna film upp upp som 1:a i USA. Jag har sett den.

Vad den handlar om?
Det börjar med en avskedsfest för Rob, som ska åka till Japan. Tillsammans med hans nära och kära blir det en fest med skratt och brustna hjärtan. Plötsligt skakar marken. Långt borta ser de en skyskrapa i lågor. Något, eller någon, förstör Manhattan.

Vad tycker jag?
Allt, och jag menar verkligen ALLT, filmas av en person genom en skakig handkamera.
Trots det är den visuellt perfekt.
Därför är det spännande och panikartat.
Men allt är inte en dans på rosor. Man blir lite åksjuk av kameran som åker fram och tillbaka varje sekund.
Det är som en korsning mellan "Blair Witch Project" och "Godzilla".
Nu blev ni sugna på att se den va?

Betyg: F F F

Vad är det som är så speciellt med den här serien, när två av mina (manliga!) vänner följer den? Är den dramatisk, rolig, oförutsägbar? Faktiskt inget av det. Jag såg nyss på de två första avsnitten, och jag direkt säga att jag inte blev såld på serien. Den är rätt överskattad faktiskt. Ganska rejält överskattad.
Den handlar om kärlek och brustna hjärtan med USAs överklass-kids. Jag tycker mig känna igen det...
Visst Simon, de är snygga. Det räcker inte.
Nej, då följer jag hellre Heroes, Lost, Chuck och Prison Break.

"Vi människor är nära besläktad med aporna. De har som vi människor tummar som gör att de kan greppa saker. De förstår när de felar och gör rätt. De är kärleksfulla mot sina barn. Precis som vi människor är. Men en av skillnaderna är de kan svinga sig mellan trädgrenar likt "Tarzan", vilket vi människor inte gör, inte lika smidigt i alla fall. En annan skillnad är att vi människor kan läsa. Vi människor kan skriva. Visst, en apa kan säker rita några streck på sanden med en pinne, men vad betyder det? Vad vill de säga? Försöker de kommunicera?

Jag vill inte jämföra ett barn med en apa, men något åt det hållet är det väl ändå? När ett barn på 6 månader vill ha sin napp, vad gör det? Gråter? Skriker? Pekar? Och det tar tid för oss vuxna att förstå VAD det verkligen vill när barnet försöker kommunicera.

Tack Gode Gud för utvecklingen."

Tror ni våran lärare gillar att jag jämför små barn med apor?

"Hela idén med språket är ju att kommunicera, och att tala om "fel" är därmed främst intressant när kommunikation inte fungerar som det ska och budskapet inte når fram."  - Fredrik Lindström

Ni har väl troligen varit med om när tiden stannat. När sekunderna går lika långsamt som en sköldpadda på sömntabletter. När molnen har slutat sväva och långsamt faller ner på jorden. En sådan dag hade jag idag.
Lektionen bestod av att våran 67-åriga lärare stod mot fönstret och pratade om läs-och skrivinlärning. Hon svävade ut i berättelser om runstenar och vikingar och hennes hemgård. Själv gjorde jag en teckning och var nära på att gråta. Lektionen pågick i två timmar. TVÅ TIMMAR!!! Det ska man väl ändå genomföra utan gnäll. Men det var nära denna gång att jag ställde mig upp och lämnade rummet.
Min enda roliga grej var en meddelandekedja till Jone:

A: Seeegt!!!!
J: Kola?
A: Segare!! Typ som att äta ett bildäck!!
J: Mmm...själv sitter jag o snuffar framför nya Sälen-filmen
A: Fucker!! Skulle nog dö utan en snuff just nu!
J: Föreläsning?
A: Typ ja! Jag skriker! Nu ska vi sluta!

Det var en tjej som tuggade på en ölkorv också.
Sexigt.

Dåtid.
Klockan 06.00 vaknade en trött pojke av att "Overkill" med Colin Hay spelades på telefonen.
Den börjar med dessa ord: "I can't get to sleep". Och nej, det kan han verkligen inte heller. Han ligger halv två på söndagsnatten och tänker att "nu, nu måste jag sova, jag kommer att sluta ögonen och inte öppna de på hela natten". Två minuter senare ligger han klarvaken, ögonen öppna och tycker att det är varmt i rummet.
Bort med det tjocka, fluffiga täcket! Istället blev det ett luftande påslakan.
Och tänkte "fan vad kallt det blev." Tillbaks med det tjocka, fluffiga täcket. 
  
Han är inte riktigt säker på när han somnade. Det kan ha varit när han drömde sig bort om de där tre önskningarna har vill ha av en "ande" men inte får.

Men. Han vaknade i alla fall, som tur är. In i duschen, på med datorn och kläderna innan han tog sig friheten att dricka en kopp grönt te. Han kan ju inte dricka kaffe på morgonen. Fem i halv åtta började han få lite panik. 9 minuter innan tåget skulle gå. Det blev cykeln, eftersom hans pappa inte var redo att åka än. Det kunde ha blivit ett stort misstag...

Nutid.
...Klockorna ringer, bommarna går sakta ner, full fart på den mycket isiga vägen, en snabb vänstersväng, åker på ett gupp, ner med bakhjulet på isen, halkar, ser hans liv passera förbi, tar emot sig med vänsterfoten, hjärtat slår väldigt fort, den tunga andningen avtar efter en stund. Det var nära hans första "klotning" i år.



Nu är JAG tillbaka igen. Jag har väldigt mycket att göra. Läsa lite och skriva 2500 ord till torsdag. På fredag åker jag iväg till Åland på träningsläger, så den dagen blir det inte mycket plugg. 
Tror inte ens jag kan träna ikväll. Jag får se hur långt jag kommer.  

Jag har en vän.

      Vi kan kalla honom "Brian".

"Brian" hängde ut mig på sin blogg med meningar som "Jag tycker att det som Nick gör är ett hån mot livet" och "Jag tycker helt enkelt att han kastar bort sitt liv."

Så här kommer den där oförutsägbara comebacken, är ni med?

Vad jag gör min lediga dag:

1. De flesta dagarna går jag ut och går i 45 minuter ungefär. För att få lite frisk luft.
2. Jag måste alltid (alltid!) sätta på högtalarna och spela gitarr i ett par timmar eller mindre. DET är ett beroende.
3. Jag läser facklitteratur och skriver examinationer för att få en bra utbildning och ett bra jobb.
4. Jag ser på film när jag inte har något att göra.

Varför tror du då att jag slarvar bort mitt liv framför filmer på datorn? För att jag skrev det som jag skrev i onsdags, när jag var seg som f*n hela dagen? Eller för att varje (jovisst..) gång du kommer upp till mig så sitter jag framför datorn. Där är det ömsesidigt.

Och varför vet du inte allt detta? Jo, för att du JOBBAR när jag är ledig.

Den här veckan har jag sett på 5 filmer. "Before the devil know's you're dead", "Gone Baby Gone", "He was a quiet man", "Hitman" och "Revolver". Tre av de såg jag i onsdags.

Skriv inte det du inte vet. Och häng aldrig ut en bästa polare så där.