Morgan Kall

Jag hörde på radion i morse att det var en 12-åring som hade försökt sälja hasch i skolan. Det får mig och undra vart världen är påväg. När jag gick i 4an-5an så lekte vi med Pogs och Fingerboards. Alkohol var någonting som ännu inte fanns inom min verklighetsram och cigaretter var de större som rökte. Men hasch?
Inom snar framtid kommer väl 9-åringar börja blir legosoldater...

Igår tog jag min första straff för säsongen när vi vann med 5-3. Riktigt starkt!

Och idag har jag bara varit trött. Det kan vara så att det är måndag, men jag verkar vara helt frånvarande vissa stunder.

Nej, det blev ingen match. Istället följde jag med mina kära föräldrar till Tuna Park för lite shopping. Jag valde ett par jeans, en mp3 spelare och en tipskupong för 50 riksdaler. Fyra matcher.
Ikväll kommer mina tre vänner på en soffa och vi kommer att kika på VM-kvalmatchen tillsammans. Jag hoppas innerligt att Sverige åtminstone tar poäng, dock tror jag inte det. Därför tippade jag emot de. Men vi kommer att sitta med varsin 3,5:a och skrika fram de blågula till slutsignalen.
Imorgon ska jag upp 09.00, då far vi till Hallsta med b-laget. Första matchen för säsongen för mig. Det ska bli skönt att komma igång igen och få lite matchvana.

Detta var för fem år sedan, andra året på gymnasiet. Jag var konferancier på Ullvision Music Contest, vilket är som det låter. Här spelar jag Robbie Williams "Nan's song" som pausunderhållning.

Ikväll.
Klockan 7 give or take a few minutes.
Vi säger så här: Suten, du hittar på två avsnitt.
Jonte: Du hittar också på två avsnitt.
Och jag me.
Så skrattar vi hela kvällen.
Vad sägs?

Folk har frågat mig (och med folk menar jag en eller två personer) vad jag egentligen vill göra med min musik. Och jag har inget rent svar. Ta kändisskapet till exempel: Det ultimata vore ju om man kunde byta plats på Carl von Linnés ansikte och sätta dit sig själv på sedeln, men då måste man nog bota cancer först. Jag är nöjd just nu om någon främling kommer fram och säger: "vänta lite, jag känner igen dig, var det inte du som stod och spelade på gatan i Eskilstuna?". Visst hoppas jag fortfarande att jag skulle kunna gå igenom hela kön in till Café Opera, men va fan, den tiden kanske kommer. Men just nu har jag inte det beroendet.
Och musiken: Jag har en manager och en agent som just nu får 20% av intäkterna. Vad är 20% av 0:-? Lite publicitet skulle vara fint! Skämt åsido, jag är inte alls orolig. Snart så klickar väl någon musikvetare in "Morgan Kall" på Youtube och gillar det de hör. Gör de inte det så gör det ingenting.
Men jag kan direkt också säga att händer ingenting om några år måste jag nog ta saken i egna händer och sparka managern/agenten!

Just nu gillar jag bara att skriva och spela in mina låtar. Hur många som hör spelar ingen roll.
Jag är inte orolig.

Jag vet att det blir lite för många låtar på en och samma gång, men va fan... sista...

Nytt sound kanske...lite...

Det gick ett rykte om att vi skulle träna på gräs idag, på Strängen. Jag blev glad och riktigt sugen. Men nu blir det väl i bästa fall grus och i värsta fall en liten löp-runda. Oavsett träning så känns det inte alls lika kul nu.
Jag har inte tränat ortdentligt på över en månad pågrund av min axel, så man kan tro att jag är riktigt sugen just nu. Det var jag igår förmiddag, när solen sken och gräset låg och väntade. Nu vill jag inte alls träna.

Jävla snö!!!!

Jag gillar min praktikplats, men jag tycker ändå att helgen gick väldigt snabbt. Jag hann se fotboll och vara med några Riddare, men utöver det så var det händelsefattigt. Är det utgångarna som gör att helgen blir roligare? Självklart! Men borde det vara så. Det finns väl annat att göra än att bara sitta innen och dricka kaffe och låta tiden gå. Det är väldigt skönt att bara "vara", men händelsefullt är det inte.

Jag sitter just nu i Köping och undrar vad jag ska äta: Sibylla eller skolmaten?

Och Barnlitteraturens historia gick bra. Var 95% säker på ett U, men fick G. Riktigt skönt!

Taking a chance

 

Time to finish what we began

Det var ingen bra lag igår, fotbollsmässigt.
Först ut klockan 11, åkte jag till V-ås för att se KBK fightas mit div. 2-laget Västerås IK. Innan matchen trodde jag att vi skulle få det oerhört svårt, dels för att vi inte fått spelet att stämma de senaste matcherna och dels för att VIK är ett bra lag. Men det gick förvånadsvärt bra. Första halvleken förde vi matchen och kunde, efter två missade lägen sätta 1-0 genom Lingen. I andra tog orken slut, VIK kunde kassera in den ena målchansen efter den andra. 1-1 kom efter slarv i backlinjen och 1-2 kom efter en målvaksretur där motståndaren var före.
Men, men allt som allt, en bra match från vår sida med tanke på motståndet.

Sen hem för att zappa mellan United-Fulham och Supercupens möte mellan IFK Göteborg-Kalmar. Jag såg mest på den första matchen, då svenst fotboll är som korpnivå i jämförelse. Egentligen spelade det ingen roll så här i efterhand vilken matchn jag såg, då båda gick åt helvete. Efter 20 minuter fick Scholes utvisning och Fulham straff. 1-0. Resten av halvleken ägde Fulham och skapade den ena heta chansen efter den andra. Andra halvlek såg bättre ut i United-ögon. Rooney kom in och styrde upp spelet. Med lite fly hade kvitteringen kommit, men i slutminuterna kunde Fulham kontra och skjuta in 2-0. Ridå.

Och Kalmar gjore 1-0 i den 88:e minuten.
Fuck.
Fuck.
Och fuck.

Jag antar att ingen numera läser denna blogg eftersom den är officiellt nästan död.
Men det har hänt lite grejer, så jag måste lätta på bröstet. Om det bara är för mig själv så är det okej.
Det finns tragedier som man inte ser kommer och får en chock. Och så finns det tragedier som man inte ser kommer och man blir "indragen" i. Man känner inte i detta fall personen i fråga, men känner en sån, vad ska man säga, medmänsklighet och sympati som gör att man gråter. Det är inte meningen att man ska vara personligt delaktig i den tragedin på något sätt, men man blir det.
Och för varje tår man ser i någons öga så sjunker tron på att det finns någon högre makt lägre och lägre till botten.
Vad är egentligen meningen med det här?

Man vet aldrig vad som händer i morgon. Man planerar för framtiden och för sin fru och barn och jobb och hus och bil och pension. Men det kanske är så att vi måste ta tillvara på nuet. För nu är det som händer.
Och imorgon får vi ta då.

Jag är ledsen om det här, efter mer är 6 veckors uppehåll, blev ett väldigt negativt inlägg.
Jag var bara tvungen att säga något om detta.