Morgan Kall

Jag har jobbat i tre dagar nu, och när jag jobbar på fritids eller i skolan så vill jag ha action. En grabb i femman som kastar sten mot ett fönster, en kille i ettan som ramlar från ett träd, två tjejer som bråkar över ett hopprep eller en lärare som skäller ut en annan lärare på möten. Det är inspirerande då, det får mig att utvecklas när jag löser bråk och hanskas med problem. Eller ser på när två kvinnor i 50-årsåldern ger varandra verbala knytnävsslag.

Vi var fem barn idag.
Fyra barn igår.
Och sex barn i måndags.
Inte en enda grät, inte en enda kastade upp en fotboll på taket med flit, inte en enda har tagit ett felsteg.
Det är segt då. Jag kan inte sätta på en film, då DVD-spelaren är på flykt. Jag VILL inte spela spel, då Uno, Fyra i rad och Trollskorna har blivit långtråkiga. Jag tog med mig barnen till en lekpark vid Centralskolan. Efter 15 minuter satt alla på en parkbänk och ville gå tillbaka.

I två timmar efter lunch satt två grabbar och spelade kort, två tjejer hittade på en ny dans till gammal Aqua-musik och en tredje byggde med klossar.
Själv satt jag på en soffa, drack mitt kaffe, läste Bergslagsbladet och tänkte: "Fan, det behövs inte. Barn behöver inte slå sig för att jag ska utvecklas. Jag menar fan, det är ju inte jag som ska ha kul, det är ungarna. Och fan, det är inte jag som i första hand som ska utvecklas och ta över världen, det är de. Så fan, låt de göra det de vill."
Så jag gick till de två grabbarna och lärde de "vänd-tia".
Men är det någon som fått en innebandyklubba i ryggen är det en bonus.

Årets första, och antagligen enda, kräftskiva vankas ikväll.
Mmmm.....