Morgan Kall

Hon betonar alla ord. Säger inte "De tycke ja är intressant", när man pratar. Utan "DeT tycker jaG är intressant". Hon vill att alla ska höra hennes fantastiskt fina svenska. "Som man skriver ska man prata", tydligen.
Hon ler inte.
Inte en endaste gång. På tre veckor.
Varje gång vi ska påbörja en ny uppgift ursäktar jag mig. Måste på toaletten. Måste ringa ett samtal. För att framför spegeln le åt mig själv, för att de nästkommande två timmarna sitta och fundera på vad döden egentligen innebär. 
Ler jag ler jag själv.
Skrattar jag, skrattar jag själv. För mig själv. Kanske inombords, kanske rätt ut.
Men inte hon.
Det känns som en armbåge i mellangärdet varje gång hon öppnar munnen.
Hon gnäller. Hon är från Eskilstuna, eller i närheten.

Okej, ni kan kalla mig idiot och att jag "måste lära känna en person innan jag trycker ner henne på en blogg".
Men jag vet att ni någon gång stött på en person som får era inälvor att dras ut från brunhålet tills det ligger i en pöl och väntar på att hunden ska äta upp de.

Kanske är den personen jag. Men jag vill helst inte veta det i så fall.
Så jag hoppas att hon ALDRIG kommer att läsa denna blogg. För hon vet själv vem det är jag talar om.