Morgan Kall

I förrgår bestämde slumpen att jag ska krydda ALLT jag äter med chilipeppar. För att visa att jag tar leken på allvar lägger jag här upp ett par bevis att allt går enligt reglerna.




Och går det bra för er?

Och du minns din andra förälskelse. Eller var det verkligen en förälskelse? Var du verkligen kär? Ja, du tror det, och det låter bättre då, så vi säger det.

Det var i hon som var ett år äldre än dig, hon som gick i din systers parallellklass. Hon som hade brunt, långt hår och en byst som en gudinna. Nu när du tänker efter så kanske det inte var en förälskelse i alla fall.

Så du slutar skriva om henne.

.

.

.

.

Men du minns väl det som hände i klassrummet, den där gången då din systers kompis skämde ut dig inför hela världen? Nu ska vi se, hur började det...?

Du minns att du satt bredvid Brian, din systers kompis satt mittemot er. Du minns att ni hade en lektion där man själv fick välja vad man ville ha, du tror du hade svenska. Din systers kompis hade ett klassfoto på den där "förälskelsen" i sin plånbok, och att du hade en tjugolapp i din ficka. Man får väl försöka, det kostar väl inte mer än en tjuga?

Fel.

Hon gav dig fotot, du gav henne pengarna, hon ropade 'hur kan man köpa ett foto på henne för en tjuga, du skulle ha fått det gratis'.

Skrattsalvorna avlöste varandra.

Och du sjönk. Djupare och djupare ner i marken. De kastade sten mot dig, spottade på dig och när du sjönk ända ner till avgrunden, brände de dig på bål.

Men du fick fotot. Och gick hem med ett leende på läpparna.

Minns du Jimmy Collin och all hans porrtidningar? Rickard Berglund och alla hans? Joakim Palm och alla hans pappas?
Klart du gör. Du vet inte om du ska vara stolt över det minnet, men kommer fram till att minnen är allt vi har när vi ändå ska dö, så det är klart du är stolt över dem.
Du ska nog vara stolt över alla minnen som du har kvar.

Det var ni två, förmodligen ännu en, kanske Jimmy Carlsson, kanske Brian, som smög upp på JimmysRickardsJoakims föräldrars sovrum och tog fram de från under sängen eller det lilla bordet bredvid sängen.
Sen läste ni. Eller tittade, såklart.

Och när du tänker efter så bör du absolut vara stolt över det här minnet, eftersom ALLA pojkar, ja, ALLA, läste sina föräldrars porrtidningar i elva-tolvårsåldern.
Fast din pappa hade ju inga, inga som du visste om i alla fall.

Ni läste inte av kåthet. Nej, det var så mycket mer, som du nu knappt kan sätta fingrarna på. Kanske nyfikenhet, kanske sökte ni adrenalinkicken, eller den där känslan över att du har växt ifrån sidekickrollen?

Innan jag börjar skriva om det fjärde minnet så vill jag påpeka att alla dessa minnen inte är i kronologisk ordning. Jag skriver om minnet som kommer upp i huvudet, oavsett om det hoppar från när jag var 16 eller 5 år. Men det är det som är lite av tjusningen också.

Man vet aldrig vad man får.

Den där glassen ja, den är svår att glömma.

Du minns när du gick fram till din mamma och frågade (eller krävde) pengar till glass och hon svarade alltid 'klart du ska ha en glass'. Och du och Brian gick till kiosken och köpte den dyraste glassen de hade. Oftast blev det Daim. Men det var nog inte smaken som gjorde att det var den godaste glassen på hela året. Det var nog känslan.
Du tror det. Ja, känslan var det.

När du och Brian gick hem från kyrkan pratade ni om vad ni skulle hitta på den dagen.

Inte nästa dag, inte nästa vecka. Utan just då. Kanske en lite sats hemmagjord vinbärssaft? "Sittdroppa" från rampen med dina för små inlines? Cykla till Överskottsbolaget och köpa ostbågar och godis och dricka?

Balansgången på din lågstadieskolas korta staket var en rutin, och du ramlade aldrig.

Du sprang fram på den, gjorde en volt, stod på händer och hoppade ner igen medan Brian applåderade och hurrade åt dina konster.

Jag måste hålla med bokens andra författare Kadir om att titeln "don't make sense". Men jag kan förbise detta då Montecore är en riktigt bra bok.

Jonas får ett brev av sin fars gamle barndomsvän Kadir som fått en brilljant idé:" Låt oss slå våra huvden tillsammans och skriva en bok om din enastående far." Historien skiftar smidigt mellan Kadirs berättelser om Jonas far med Jonas minnen från sin egen uppväxt, från Palme-mordet till Lasermannen och det raskrig som utbryter i vardagen.

Skrivglädjen är total, det finns inte ett enda ord som är utan passion och berättarglädje. Jonas vill berätta allt och åter allt och gör det på ett strålande sätt. Visst, i början blev jag lite irriterad över alla synonymer som Kadir skriver: "memorerar du" istället för "kommer du ihåg" eller "minns du", "Partagera mig dina emotioner" iställer för "låt mig ta del av dina känslor". Det finns mängder att dessa, men efter en stunds läsande bryr jag mig inte så mycket. Eftersom det är det som får hstorien att nå fram dit den vill. Läs epilogen så vet ni vad jag menar.