Minnen del 2.
Visst minns du din första kyss.
Eller kan man kalla det kyss, du vet inte riktigt vad benämningen kyss står för, är en kyss när tungor möts i ett virvel av saliv och är en puss när två läppar möts och avslutas i ett SMACK? Vi säger att det är din första kyss, det blir bättre då.
Du minns att huset hade en vattenskada som hade börjat in det nedre badrummet och att den tillfälliga lägenheten hade fem rum inklusive toalett och kök och att det var sen höst, kanske rent av i mitten av november, för du oroade dig över julafton och att du helst av allt ville fira den i huset.
Du hade börjat fyran sedan fyra månader tillbaka och klassen från lågstadiet hade splittrats och blivit tillbakapusslad från bitar av Hagaskolans treor och att du hade förälskat dig i Flickan med de bruna ögonen och det långa mörka håret. Du var så kärkärkär och dina känslor speglades av sig mot henne. Du trodde att hon gillade dig också, vad skulle annars kyssen betyda?
Du minns att snön inte hade fallit än och att du och din ett år äldre syster lekte i lekparken där det fanns en koja, en rutschbana och en bro som gick över vatten där krokodiler, pirayor och hajar väntade på sitt byte.
Sen kom hon.
Du såg henne från långt håll och du minns att din syster gick fram till henne och sa någonting innan hon kom tillbaka och sa åt dig att Flickan ville prata med dig. Du gick sakta fram och minns att dina knän skakade som om någon hade tagit fram en spruta full med Parkinson och genomborrat dina knärskålar med nålen och att dina händer svettades som om du hade stoppat ner de i kokande vatten.
Minns du vad hon sa, vad du sa?
Åh, vad du önskar att minns, men det gör du inte.
I nästa sekund lutade hon sig fram och du mötte hennes läppar med dina. Dina knän slutade skaka, ditt hjärta började slå som om en hackspett hade krupit in genom ett hål i kroppen, du andades lättare.
Minns du det?
Visst minns du det. En stjärna exploderade och imploderade på en och samma gång, marken under Eifeltornet gav vika, Atlanten tömdes på vatten, himlavalvet öppnade sig och guldmynt och åter guldmynt spottades ut.
Du svävade.
Bort från det vattenskadade huset, bort från lägenheten med fem rum, bort från julafton, bort från november och december och bort från lekparken, du log mot krokodilerna och pirayorna och hajarna, gav de fingret och skrek 'TA MIG DÅ OM NI KAN, FÖR HÄR OCH NU KAN INGEN RÖRA MIG!'
Sen minns du inget mer.
Till den där lilla filmnörden som finns i oss alla...
Cassandra's Dream
Den kritikerrosade mästerregissören Woody Allen spottar ut sig en film varje år. Genren varierar från thrillers till musikaler och komedier. Här har har knådat ihop en ångestladdad drama/thriller och två bröder med pengaproblem. Ena brodern har spelskulder upp över öronen och den andra vill starta nytt liv med sin nyfunna kärlek. De ber sin rika morbror om pengar, men morbrodern har problem och vill ha en gentjänst.
Det är mycket man känner igen från Allen 2005-årsfilm Match Point. Inledningen är pratglad och ganska seg, men han trappar skickligt upp stämningen på ett sätt inte många regissörer kan. De båda bröderna som spelas av Ewan McGregor och Colin Farrell gör ett storartat jobb med det de har att jobba med.
Det är ångestladdat och dystert men faktiskt, om man sett så många filmer som jag gjort, ganska förutsägbart. Jag vet att det inte är det som Allen vill, han vill berätta en rak historia och brödrakärlek och vad som kan splittra det.
Betyg: F F F
Leo
Josef Fares fick sitt genombrott i roliga Jalla, Jalla och bredde på med den ännu roligare Kopps innan den betydligt mer humorbefriade dramat Zozo (jag har inte sett den än, så jag kan inte yttra mig om den filmen).
hans senaste film Leo ligger helt rätt i tiden, nu när gatumisshandel kan läsas i varannan artikel nuförtiden.
Leo fyller 30 år och har en fest för hans vänner och familj. På vägen hem till lägenheten bli han och hans flickvän påhoppad av två personer som "vill att han ska visa de respekt". I tumultet som utbryter blir Leo skjuten i benet och hans flickvän i magen. Hon avlider strax därpå. Detta förändrar hans liv...
Inledningen är väldigt skrämmande och obehaglig. Men det spårar ut efter ett tag och det blir inte så självklart längre. Leo vill ha sin hämnd och tillslut blir det mer en hämndfilm än ett drama om livets återtåg. Skådespelarna gör ett bra jobb, och självklart lämnas man inte oberörd när filmen är slut. Men jag tror att det är med tanke på inledningen, och inte avslutningen.
Betyg: F F
Minnen del 1.
Vi har pratat lite om vad man uppnått här i livet och fick idén att skriva ner lite minnen i bloggen för er läsare att avnjuta. Eller avsky. Vilket som spelar ingen roll.
Jag tänkte beskriva mina minnen i "du"-form, eftersom det har en fin klang i tonen och det känns nästan som att det inte riktigt är jag som skriver det. Jag lånar, eller stjäl just detta från en bok. Minns inte riktigt titeln, men jag tyckte det lär bra när jag läste det.
Visst minns du din första semester? Du tror det var i Grekland, du vet att ni åkte flyg för att ni bodde på hotell, din mamma, din pappa, din syster Therese och din syster Diana. Med er på resan hade ni även familjen Sundh, Peter, Ninni, Isa och Viktor.
Du minns ganska starkt stora vita hotellet med en stor pool på innergården. Det kalla vattnet var inte nådigt, men det är någonting speciellt med förhållandet utlandssemester och pool, du måste bara bada, hur kallt det än är.
Visst minns du också det där med skorna? Eller gör du det, kan det vara en bild som dina föräldrar målat upp i ditt huvud genom alla historier de berättat om det? Men vi säger att du minns det, det blir bättre så: Din mamma sa åt dig att 'glöm inte att sätta på dig skorna nu när vi går ut' och du svara 'nej då' och springer iväg på ett ärende (kanske ett sista dopp i det kalla vattnet). Du kommer tillbaka och din mamma säger åt dig att 'glöm inte dina skor nu'. 'Nej, då', svarar du och springer till den närliggande kiosken för att köpa lite Pez till din tomma Pez-hållare (Kalle Anka?). Du kommer springandes tillbaka och din mamma säger till dig 'glöm inte att sätta på dig dina skor, för nu går vi'. 'Nej då' säger du.
På vägen till ert mål stannar ni för att se på de gräsätande åsnorna och du frågar om du får gå fram lite längre. 'Ja' säger din mamma och tittar på dig 'men vart har du dina skor?'.
Minns du din andra utlandssemester?
Nehe, inte?
Okej, men vi får ta ett annat minne någon annan gång.
För visst minns du din första kyss?
Money, must be very f***ing funny!
...ja, jag hoppas att päronen läser det här och ger mig lite sympatipoäng...och förhoppningsvis lånar mig lite pengar. Jag är väl skyldig båda två runt 2000 kronor var.
Att hela livet ska kretsa kring att man har bra med pengar, det är inte okej.
Du måste ta vara på kulorna, säger ni.
Ska jag följa med till Halmstad eller, frågar jag?
Jag vill ha tillbaka mina 2800 från skatten nu, så fort som möjligt!
Champions!!!!!!!
Finns det nån vackrare lagsymbol?
Update!
Jag antar att ni vill ha en uppdatering? Här kommer den:
Dagen började med en liten tripp till Köping och systemet innan Jone handlade ett par t-shirts på H&M.
På vägen hem fick jag ett meddelande där det stod att Calle öppnat första cidern. Jag blev då sugen på en öl så när jag kom hem öppnade jag en kall, god öl och la mig ute i den stekheta solen.
Runt halv sex kom Jone och vi drack ett par sommardrinkar. Ena var riktigt jävla äcklig och andra var helt okej. En och en halv timme senare kom Calle och Pontus in genom dörren.
Nästa anhalt blev Henke. Många från laget var där, även Ödlan, som med hjälp av lite övertalning även följde med ut på krogen. Jag vet inte riktigt när, men någonstans hos Henke började en liten kille få lite för mycket i sig...
Skjuts in till E-tuna stod Linus för. Inne på Lotus var det tomt på folk. Nej, okej, inte direkt jättetomt, men det var inte mycket folk, och då var ändå klockan halv tolv. Så vi tog oss en varsin "dricka" och gick runt och kollade på folk. Jag vet inte när men någonstans inne på Lotus fick en liten kille lite för mycket i sig...
Det drog igång när en del från laget och Emma med entourage kom till schlagergolvet. Den blev lite allsång, lite mer dricka, lite luft. Det som det brukar...
...men vänta! Kommer du ihåg meddelandet du skickade till mig igår Simon? Annars, kolla 18.06 på telefonen...
Gjort det...
Nu...
Det var en som tog meddelandet på allvar.
En liten kille som fick lite för mycket i sig.
Jag tror klockan var halv två, när Jone kom vinglandes till stora golvet, ensam tyvärr. Han började dansa med oss och in i en kille som stod bakom, men bad om ursäkt, bara för att dansa in i honom igen. Han var helt frånvarande i blicken, så jag antog att det var bäst att släpa ut honom. Med ett hårt grepp om den lilla killen, gick vi förbi vakterna som frågade om allt var okej, och ut från krogen.
Utanför kom en man (holländsk?) och frågade på engelska "if we have som cocaine". Jag skrattade och sa att "No we don't". Jone däremot sluddrade att "Do you even know what cocaine is, little man!". Jag ryckte bort honom och vandrade till KH. Men, när jag släppte taget för ett litet ögonblick, sprang den lilla mannen med trippande steg tillbaka till krogen, bara för att se vakten stå framför honom. Jag kom och ryckte bort honom. Igen.
Lite käk, svarttaxi hem, hjälp med betalningen (den lille mannen ville ge sitt körkort till Börje, som betalning), och ett "hej då, gå hem och sov nu".
Vad jag fick tillbaka? Ett "dra åt helvete!"
Men det var kul.
3 poäng, ligaguld (?) och fest. En härlig lördag!
Jag ska till systemet nu. Köpa lite öl. änder nåt ikväll, vad vet jag inte, men nåt.
Och klockan fyra, canal+ sport. Lägg det på minnet. Det är då Manchester United tar ligaguld!
Edit: Idag tar United guld!
Väntan är över...
Mitt tredje (riktiga) album är "släppt"!
Det har varit en lång process. Nu är jakten igång till det fjärde innan Halmstad. Jag får se hur det blir.
Ps. Jag kan också ha det riktigt skönt en arbetsdag:)
Snart, snart, mina damer och herrar
Men skivomslaget är klart. Det ser ut så här:
Jag vet, jag är ingen layoutexpert, men det får duga.
Imorgon, då jävlar är den klar!
Ikväll!
Tidig seriefinal.
Kom och se när ben flyger och bollen rullar!
Flickan under gatan av Roslund & Hellström
Som i de tre första böckerna är det den tjurskallige kriminalkommissarien Ewert Grens som sitter i fokus. Han har 32 olösta fall på sitt skrivbord, samtidigt som hans älskade Anni kämpar för sitt liv på vårdhemmet.
Plötsligt hittas en kvinna mördad under S:t Görans sjukhus.
Och 43 barn, som talar ett främmande språk, står i polishusets entré, höga på lim.
Två nya konstiga fall måste lösas, och Ewert tvingas tillslut vända sig mot Stockholm undre värld.
"Flickan under gatan" tar oss med in i en värld som vi inte riktigt existerade. Författarnas research vittnar om att detta verkligen finns, vi kan inte blunda för den hemska verkligheten.
Precis som i de tre första böckerna får många personer plats i historien, från Ewerts kollega Stig, till Leo, som lever under gatan, åklagare, barn. Många människor att hålla reda på, men inbakat på ett sätt så att man inte riktigt glömmer någon.
Jag kan inte heller glömma språket, målande och detaljrikt. Författarna vet verkligen vad de talar om. Med språket väljer de läsaren att välja sida, som inte är så lätt alla gånger.
Trots detta är boken inte lika bra som dess föregångare. Mindre puls. Segare. Det är i de avslutande 100 sidorna som man ser deras kvalité i sitt esse. Det är då det händer grejer. Det är då vi får ta ställning. Och de lyckas alltid de två sista sidorna överraska med sina "tvister" som bara händer i filmens värld. Eller i Roslund & Hellströms värld.
Betyg: F F F
Till den där lilla filmnörden i oss alla.
Vad vill ni se? Vad är ni sugna på?
Vill ni gråta, se Titanic. Vill ni skratta, se Dum & Dummare. Vill ni tänka, se Memento. Vill ni inte tänka alls?
Se Doomsday.
Det är så grymt hjärndöd action att man får kalla kårar i ryggraden. Men det inte sagt att det är dåligt.
År 2008. Ett virus bryter ut i en stad nära London. Regeringen bestämmer sig för att stänga in befolkningen för att förhindra spridningen.
År 2033. Viruset är tillbaka, men denna gång på Londons gator. För att förhindra smittan denna gång skickas ett gäng slagskämpar till staden där viruset började. Det är nämligen så att man har sett överlevande. Och finns det överlevande så finns det botemedel...
Det är en frisk blandning av Mad Max-filmerna och den senaste Rambo-filmen. Blodet sprutar åt alla håll och kanter, en man blir bränd levande medan människor äter av honom, huvuden avhuggs och komiken är obefintlig.
Vissa sekvenser är riktigt jävla grymma, vissa är bara för mycket. Det är faktiskt väldigt mycket som är för mycket i den här filmen. Den är svår att recensera. Den är inte alls svår att se, om man gillar när man inte behöver tänka, utan bara finner sig i det stadiet att man inte bryr sig. Action i mängder styr.
En film för de som tycker att testosteronet i kroppen har börjat att sina.
Betyg: F F F
Angående tentamen idag halv nio.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Fortsättning...
Mattedelen:
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Svenskadelen:
NJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHH!
Sådär.
Jag hoppas att gudarna ler mot mig och låter mig passera detta svenska-hinder som gäckat mig ett halvår.
Hämden är ljuv...
När jag kom hem i går kväll, var det släckt i mitt rum. Jag såg på avstånd att alla kläder var borta från golvet. Jag hann tänka, 'fan va snäll han var som städade åt mig'. Sen tände jag lampan.
Sängen var full med kläder, chipspåsar, kaffekoppar och halvfulla ölflaskor, som dessutom snällt hade letat sig ut ur öppningen och ner på mitt täcke.
Jag skrattade.
Han gjorde det verkligen.
Jag har aldrig varit så stolt över min far just detta ögonblick.
Överskattat.
Intrång av David Morrell
Den första bokrecensionen jag någonsin skrivit:
Varför köpte jag den här boken?
Jag var på väg till skolan och stannade till på Pressbyrån för att köpa kaffe, när jag såg den här stå och flinade mot mig. "Kom hit, ta mig, läs mig, du kommer inte ångra dig!" Jag tog upp boken och läste för att den fått pris för bästa skräckroman 2005. Sen läste jag det som man brukar kalla "lockbetet":
En grupp urbana forskare och ett öde hotell.
Vissa platser bör man låta vara övergivna.
Så. Tji-tjing! 70 spänn fattigare.
Fyra forskare och en journalist ska utforska ett öde hotell. De tar sig in via en servicetunnel, men det finns personer i sällskapet som har andra uppdrag för intrånget.
Samtidigt väntar någon på sällskapet där inne, i det mörka, fuktiga hotellet.
För de som gillar när en handling utspelar sig på ett speciellt stängt område (Jone), är detta en guldgruva.
Spänningen stegras för varje sida. Detaljrikt. Actionpackad.
Men det som verkligen fastnade var hur bra filmen skulle vara. Hur överjävligt spännande den skulle vara. De går i mörker, hör ljud, ser lik.
Ibland blir det dock lite för detaljrikt, när Morrell måste beskriva för läsaren exakt vad som händer, hur någon agerar. Det ska väl bidra till närvaron, helt enkelt.
Betyg: F F F F
Lekstuga!
6-0.
När 10 minuter hade gått så ledde vi med 2-0 efter mål av Henke och Ling. Idling spädde på när det återstod 5 minuter av halvleken. När vi gick in för halvtidsvilan hade vi ändå ett ribbskott och två missade frilägen. BK 30 hade några hörnor.
10 minuter in på andra halvlek så stod det 5-0. Ling igen. Och Tero P. Äntligen.
Nu sa Jone att det är klart.
Målchanser radades upp, men bollen ville inte gå in. Det blev nästan som att man blev lite bortskämd. Men 6:an kom också genom Tero. Jag orkade inte jubla längre. Då försår man hur mycket man dominerar matchen.
Det ska tillägas är ett förmodat topplag, tillsammans med oss, Franke och Hallsta. Och Franke spöade vi ju med 2-0, som kunde ha blivit mer.
Det ska också tilläggas att det är SÅ JÄVLA SKÖNT!!
Over and out.
Filmtipset.
Man kan inte direkt kalla Wes Anderson för en av mina favoritregissörer. Jag tyckte till exempel att The Royal Tenenbaums var överskattd och Life Aquatic... har jag inte haft lust att se. Men när jag såg trailern till denna film, förstod jag att denna förmodligen skulle vara bra. Kanske till och med mycket bra. Jag hade rätt.
Grundhistorien är simpel:
Tre bröder, som inte har pratat med varandra på ett år, reser med tåg genom Indien. Planen är att de ska hitta sig själva och varandra - och bli bröder igen.
Men under allt det simpla döljer sig en existensiell närvaro, en närvaro som jag inte riktigt kan hitta likheter med andra filmer. Den har ett stort hjärta, och bakom varje scen döljer sig ett budskap. Det verkar nästan som att Anderson vill visa världen att "här är jag, en geni!". Jag vill inte kalla det egotrippat, men lite så känns det när han visar upp kärlek, hat, skratt och tårar på sitt eget lilla sätt.
För filmen är liten och intim. Liten i den bemärkelse att två tredjedelar av filmen utspelas på ett tåg, och intim för att man får den känslan av att skådespelarna (Adrien Brody, Owen Wilson, Jason Schwarzman) är bästen polare när kameran inte är på och litar på Anderson till 100%.
Filmen är vacker, rolig, sorglig. På Andersons egna lilla sätt.
Betyg: F F F F
Överskattat.
Inte riktigt vad jag räknade med en Valborg. Men...
Efter den ljuvliga middagen, som sköljdes ner med lite gyllengul vätska, vandrade vi den långa vägen hem till mig för att se på "Superhero movie", som lockade till några skratt, vilket alltid är välkommet.
Sen satte jag tydligen på en dålig film.
Sällskapet började skingra sig. Simon lyfte abrupt på sig när hans far stod utanför och väntade. Pontus fick även han skjuts hem. Och Jone tänkte, 'va fan, om ni ska ska, då drar jag med', medan jag satt där i min ensamhet, klockan 23.00.
Men Jone kom tillbaka och vi såg Chelsea gå vidare till final, där de får möta "Den röda maskinen".
Sen gick han hem. Jag somnade. Faktiskt.
