Morgan Kall

Det är snart dags att prata inför 60 ointresserade elever här på skolan. Alla har förmodligen sommarlovet i tankarna (som jag har) och det är nog ingen som riktigt bryr sig om vad man säger. Jag ska försöka få in ordet "surströmming" och se om det är någon som reagerar.

Igår pulveriserade vi Hamre, som innan matchen låg 3:a. 9-1 slutade det, och man borde tycka att det räckte. Men sanningen är att vi lika gärna skulle kunna vinna med 15 mål. Det var en lekstuga utan dess like.
Vi gick ut till matchen med stor revanchlust efter det dåliga spelet förra veckan mot Skinnsberg (3-2) och Hamre betalade. Stort. Första halvleken spelade vi makalöst bra fotboll, och 3-0 skulle lika gärna blivit 7-0. Men det är klart man är nöjd när man lirar "gris" i pausen.
   Andra halvleken startade vi ganska kaxigt. Många som ville göra allt själv, men efter fem minuter och ett Hamre-friläge, kunde vi än en gång leka ut de. Mål efter mål efter mål.
Tre stjärnor:
***
Tobias Idling (2 mål)
**
Amer Filipovic (3 mål)
*
Rauli Pakanen (2 mål)

+
+
+

Jag har lagt upp låtlistan inför lördagens pengainsamling. Jag vet en del personer som kommer och tittar. Men att titta utan att betala för underhållningen är inte uppskattat, så BETALA. Lite i alla fall. Så jag slipper lägga ut själv.
Vad sägs som mellan 11 och 12?

I förrgår bestämde slumpen att jag ska krydda ALLT jag äter med chilipeppar. För att visa att jag tar leken på allvar lägger jag här upp ett par bevis att allt går enligt reglerna.




Och går det bra för er?

Och du minns din andra förälskelse. Eller var det verkligen en förälskelse? Var du verkligen kär? Ja, du tror det, och det låter bättre då, så vi säger det.

Det var i hon som var ett år äldre än dig, hon som gick i din systers parallellklass. Hon som hade brunt, långt hår och en byst som en gudinna. Nu när du tänker efter så kanske det inte var en förälskelse i alla fall.

Så du slutar skriva om henne.

.

.

.

.

Men du minns väl det som hände i klassrummet, den där gången då din systers kompis skämde ut dig inför hela världen? Nu ska vi se, hur började det...?

Du minns att du satt bredvid Brian, din systers kompis satt mittemot er. Du minns att ni hade en lektion där man själv fick välja vad man ville ha, du tror du hade svenska. Din systers kompis hade ett klassfoto på den där "förälskelsen" i sin plånbok, och att du hade en tjugolapp i din ficka. Man får väl försöka, det kostar väl inte mer än en tjuga?

Fel.

Hon gav dig fotot, du gav henne pengarna, hon ropade 'hur kan man köpa ett foto på henne för en tjuga, du skulle ha fått det gratis'.

Skrattsalvorna avlöste varandra.

Och du sjönk. Djupare och djupare ner i marken. De kastade sten mot dig, spottade på dig och när du sjönk ända ner till avgrunden, brände de dig på bål.

Men du fick fotot. Och gick hem med ett leende på läpparna.

Minns du Jimmy Collin och all hans porrtidningar? Rickard Berglund och alla hans? Joakim Palm och alla hans pappas?
Klart du gör. Du vet inte om du ska vara stolt över det minnet, men kommer fram till att minnen är allt vi har när vi ändå ska dö, så det är klart du är stolt över dem.
Du ska nog vara stolt över alla minnen som du har kvar.

Det var ni två, förmodligen ännu en, kanske Jimmy Carlsson, kanske Brian, som smög upp på JimmysRickardsJoakims föräldrars sovrum och tog fram de från under sängen eller det lilla bordet bredvid sängen.
Sen läste ni. Eller tittade, såklart.

Och när du tänker efter så bör du absolut vara stolt över det här minnet, eftersom ALLA pojkar, ja, ALLA, läste sina föräldrars porrtidningar i elva-tolvårsåldern.
Fast din pappa hade ju inga, inga som du visste om i alla fall.

Ni läste inte av kåthet. Nej, det var så mycket mer, som du nu knappt kan sätta fingrarna på. Kanske nyfikenhet, kanske sökte ni adrenalinkicken, eller den där känslan över att du har växt ifrån sidekickrollen?

Innan jag börjar skriva om det fjärde minnet så vill jag påpeka att alla dessa minnen inte är i kronologisk ordning. Jag skriver om minnet som kommer upp i huvudet, oavsett om det hoppar från när jag var 16 eller 5 år. Men det är det som är lite av tjusningen också.

Man vet aldrig vad man får.

Den där glassen ja, den är svår att glömma.

Du minns när du gick fram till din mamma och frågade (eller krävde) pengar till glass och hon svarade alltid 'klart du ska ha en glass'. Och du och Brian gick till kiosken och köpte den dyraste glassen de hade. Oftast blev det Daim. Men det var nog inte smaken som gjorde att det var den godaste glassen på hela året. Det var nog känslan.
Du tror det. Ja, känslan var det.

När du och Brian gick hem från kyrkan pratade ni om vad ni skulle hitta på den dagen.

Inte nästa dag, inte nästa vecka. Utan just då. Kanske en lite sats hemmagjord vinbärssaft? "Sittdroppa" från rampen med dina för små inlines? Cykla till Överskottsbolaget och köpa ostbågar och godis och dricka?

Balansgången på din lågstadieskolas korta staket var en rutin, och du ramlade aldrig.

Du sprang fram på den, gjorde en volt, stod på händer och hoppade ner igen medan Brian applåderade och hurrade åt dina konster.

Jag måste hålla med bokens andra författare Kadir om att titeln "don't make sense". Men jag kan förbise detta då Montecore är en riktigt bra bok.

Jonas får ett brev av sin fars gamle barndomsvän Kadir som fått en brilljant idé:" Låt oss slå våra huvden tillsammans och skriva en bok om din enastående far." Historien skiftar smidigt mellan Kadirs berättelser om Jonas far med Jonas minnen från sin egen uppväxt, från Palme-mordet till Lasermannen och det raskrig som utbryter i vardagen.

Skrivglädjen är total, det finns inte ett enda ord som är utan passion och berättarglädje. Jonas vill berätta allt och åter allt och gör det på ett strålande sätt. Visst, i början blev jag lite irriterad över alla synonymer som Kadir skriver: "memorerar du" istället för "kommer du ihåg" eller "minns du", "Partagera mig dina emotioner" iställer för "låt mig ta del av dina känslor". Det finns mängder att dessa, men efter en stunds läsande bryr jag mig inte så mycket. Eftersom det är det som får hstorien att nå fram dit den vill. Läs epilogen så vet ni vad jag menar. 

Cassandra's Dream

Den kritikerrosade mästerregissören Woody Allen spottar ut sig en film varje år. Genren varierar från thrillers till musikaler och komedier. Här har har knådat ihop en ångestladdad drama/thriller och två bröder med pengaproblem. Ena brodern har spelskulder upp över öronen och den andra vill starta nytt liv med sin nyfunna kärlek. De ber sin rika morbror om pengar, men morbrodern har problem och vill ha en gentjänst.

Det är mycket man känner igen från Allen 2005-årsfilm Match Point. Inledningen är pratglad och ganska seg, men han trappar skickligt upp stämningen på ett sätt inte många regissörer kan. De båda bröderna som spelas av Ewan McGregor och Colin Farrell gör ett storartat jobb med det de har att jobba med.
   Det är ångestladdat och dystert men faktiskt, om man sett så många filmer som jag gjort, ganska förutsägbart. Jag vet att det inte är det som Allen vill, han vill berätta en rak historia och brödrakärlek och vad som kan splittra det.

Betyg: F F F


Leo

Josef Fares fick sitt genombrott i roliga Jalla, Jalla och bredde på med den ännu roligare Kopps innan den betydligt mer humorbefriade dramat Zozo (jag har inte sett den än, så jag kan inte yttra mig om den filmen).
hans senaste film Leo ligger helt rätt i tiden, nu när gatumisshandel kan läsas i varannan artikel nuförtiden.

Leo fyller 30 år och har en fest för hans vänner och familj. På vägen hem till lägenheten bli han och hans flickvän påhoppad av två personer som "vill att han ska visa de respekt". I tumultet som utbryter blir Leo skjuten i benet och hans flickvän i magen. Hon avlider strax därpå. Detta förändrar hans liv...

Inledningen är väldigt skrämmande och obehaglig. Men det spårar ut efter ett tag och det blir inte så självklart längre. Leo vill ha sin hämnd och tillslut blir det mer en hämndfilm än ett drama om livets återtåg. Skådespelarna gör ett bra jobb, och självklart lämnas man inte oberörd när filmen är slut. Men jag tror att det är med tanke på inledningen, och inte avslutningen.

Betyg: F F

Vi har pratat lite om vad man uppnått här i livet och fick idén att skriva ner lite minnen i bloggen för er läsare att avnjuta. Eller avsky. Vilket som spelar ingen roll.

Jag tänkte beskriva mina minnen i "du"-form, eftersom det har en fin klang i tonen och det känns nästan som att det inte riktigt är jag som skriver det. Jag lånar, eller stjäl just detta från en bok. Minns inte riktigt titeln, men jag tyckte det lär bra när jag läste det.

Visst minns du din första semester? Du tror det var i Grekland, du vet att ni åkte flyg för att ni bodde på hotell, din mamma, din pappa, din syster Therese och din syster Diana. Med er på resan hade ni även familjen Sundh, Peter, Ninni, Isa och Viktor.

   Du minns ganska starkt stora vita hotellet med en stor pool på innergården. Det kalla vattnet var inte nådigt, men det är någonting speciellt med förhållandet utlandssemester och pool, du måste bara bada, hur kallt det än är.

   Visst minns du också det där med skorna? Eller gör du det, kan det vara en bild som dina föräldrar målat upp i ditt huvud genom alla historier de berättat om det? Men vi säger att du minns det, det blir bättre så: Din mamma sa åt dig att 'glöm inte att sätta på dig skorna nu när vi går ut' och du svara 'nej då' och springer iväg på ett ärende (kanske ett sista dopp i det kalla vattnet). Du kommer tillbaka och din mamma säger åt dig att 'glöm inte dina skor nu'. 'Nej, då', svarar du och springer till den närliggande kiosken för att köpa lite Pez till din tomma Pez-hållare (Kalle Anka?). Du kommer springandes tillbaka och din mamma säger till dig 'glöm inte att sätta på dig dina skor, för nu går vi'. 'Nej då' säger du.

   På vägen till ert mål stannar ni för att se på de gräsätande åsnorna och du frågar om du får gå fram lite längre. 'Ja' säger din mamma och tittar på dig 'men vart har du dina skor?'.

Minns du din andra utlandssemester?

Nehe, inte?

Okej, men vi får ta ett annat minne någon annan gång.

För visst minns du din första kyss?

Jag antar att ni vill ha en uppdatering? Här kommer den:

Dagen började med en liten tripp till Köping och systemet innan Jone handlade ett par t-shirts på H&M.
På vägen hem fick jag ett meddelande där det stod att Calle öppnat första cidern. Jag blev då sugen på en öl så när jag kom hem öppnade jag en kall, god öl och la mig ute i den stekheta solen.
   Runt halv sex kom Jone och vi drack ett par sommardrinkar. Ena var riktigt jävla äcklig och andra var helt okej. En och en halv timme senare kom Calle och Pontus in genom dörren.
   Nästa anhalt blev Henke. Många från laget var där, även Ödlan, som med hjälp av lite övertalning även följde med ut på krogen. Jag vet inte riktigt när, men någonstans hos Henke började en liten kille få lite för mycket i sig...
Skjuts in till E-tuna stod Linus för. Inne på Lotus var det tomt på folk. Nej, okej, inte direkt jättetomt, men det var inte mycket folk, och då var ändå klockan halv tolv. Så vi tog oss en varsin "dricka" och gick runt och kollade på folk. Jag vet inte när men någonstans inne på Lotus fick en liten kille lite för mycket i sig...
Det drog igång när en del från laget och Emma med entourage kom till schlagergolvet. Den blev lite allsång, lite mer dricka, lite luft. Det som det brukar...
...men vänta! Kommer du ihåg meddelandet du skickade till mig igår Simon? Annars, kolla 18.06 på telefonen...
Gjort det...
Nu...
Det var en som tog meddelandet på allvar.
En liten kille som fick lite för mycket i sig.

Jag tror klockan var halv två, när Jone kom vinglandes till stora golvet, ensam tyvärr. Han började dansa med oss och in i en kille som stod bakom, men bad om ursäkt, bara för att dansa in i honom igen. Han var helt frånvarande i blicken, så jag antog att det var bäst att släpa ut honom. Med ett hårt grepp om den lilla killen, gick vi förbi vakterna som frågade om allt var okej, och ut från krogen.

   Utanför kom en man (holländsk?) och frågade på engelska "if we have som cocaine". Jag skrattade och sa att "No we don't". Jone däremot sluddrade att "Do you even know what cocaine is, little man!". Jag ryckte bort honom och vandrade till KH. Men, när jag släppte taget för ett litet ögonblick, sprang den lilla mannen med trippande steg tillbaka till krogen, bara för att se vakten stå framför honom. Jag kom och ryckte bort honom. Igen.

   Lite käk, svarttaxi hem, hjälp med betalningen (den lille mannen ville ge sitt körkort till Börje, som betalning), och ett "hej då, gå hem och sov nu".

Vad jag fick tillbaka? Ett "dra åt helvete!"

Men det var kul.